John Lennon behöver knappast någon närmare presentation. Han var rebellen i the Beatles. Det var han som tidigare än någon annan vågade skriva popmusik som var sant personlig och självrannsakande. Det var han som marscherade i demonstartionståg, och det var han som blev tillsammans med en berömd konstnär från F
luxusrörelsen.
Att Paul McCartney var den avantgardistiska och nytänkande, eller att George var den som släppte den kanske bästa musiken av dem alla efter Beatles uppbrott glöms ofta bort. Det överskuggas ofta av Johns frånfälle.
När Mark Chapman avlossade de dödande skotten mot honom på trottoaren utanför the Dakota Building i New York en eftermiddag i december 1980, så beseglade det också hans eftermäle.
Men, stackars Paul och stackars George (Ringo tycker ingen synd om). Det går såklart ingen nöd på någon av dem, de är mer älskade än vad någon människa någonsin kan förvänta sig att bli. Men Lennons alltför tidiga död frös honom i tiden, precis på samma sätt som det blir för alla ikoner som dör för tidigt. James Dean, Marilyn Monroe, Curt Cobain, och så vidare.
Han hann aldrig göra någonting dåligt. Det är orättvist, för det borde han verkligen fått göra. Han är fortfarande saknad.