Under mitten av sjuttiotalet hade rockmusiken stagnerat. Scenen dominerades av megaband som var ute på årslånga turnéer och släppte en ny skiva lagom till jul. Visst fanns det udda band här och där som prövade nya vägar men de nådde inte ut, för radiostationer och musikpress satsade bara på säkra kort under den här tiden. Men om vi zoomar in på New York började något att hända. I den kreativa miljön runt klubbar som Max’s Kansas City och CBGB’s påbörjades en ny scen som i grunden skulle förändra musikvärlden. Artister som Patti Smith och Television fick lite bredare genomslag, men bakom dem stormade band som Blondie, Talking Heads och framför allt Ramones fram.
Ramones var fyra arbetarklasskillar från stadsdelen Queens. De var inte bröder utan tog gemensamt efternamnet Ramone. De ville framstå som en enhet snarare än individer, nästan som en armépluton. Stridsmunderingen var skinnjacka och slitna jeans, inspirerat av Marlon Brando i filmen The Wild One. I grunden spelade de den tuggummipop från sextiotalet som de växt upp med, men framförd i överljudsfart. Låtarna räknades in av bassisten Dee Dees klassiska “one-two-three-four”. Varthelst de kom bildades nya band med Ramones som förebild. På de första spelningarna i London juli -76 närvarade medlemmar från Sex Pistols, the Damned och Clash. Att de har inspirerat svenska punkband från Ebba Grön till De Lyckliga Kompisarna är ingen överdrift.
Ramones turnerade över hela världen och släppte massor av skivor, men kommersiellt fick de aldrig någon större framgång. Positionen som punkens största ikoner kan dock ingen ta ifrån dem. De skulle ha glatts över att se alla ungdomar, knappt födda när bandet var aktiva, som stolt bär tröjor med den legendariska loggan. I vissa kretsar numera en nästan lika självklar accessoar som de Apple-produkter man kan beställa från mresell.se. Men tyvärr gick alla originalmedlemmarna – Joey, Johnny, Dee Dee samt de två trummisarna Tommy och Marky – bort i förtid.