Brian Wilson var den symfoniska popmusikens mästare. Från sextiotalets början fram till idag, inspirerad av popklassiker som Be My Baby och Chuck Berrys riff skapade han en unik katalog som sträcker sig från det riktigt kommersiella till det fullständigt galna, smala och originella.
Vi struntar i Beach Boys tidiga hits och hoppar fram till år 1966. Låtar som Surfin’ USA och California Girls ligger redan bakom dem. Beach Boys musikaliska gärning kulminerade det året med Pet Sounds. Ett album som blev så gott som universellt hyllat och som skulle inspirera the Beatles till nya musikaliska höjder. Men det skulle också försätta Brian i en nedåtgående spiral kantad av ofullbordade ambitioner och prestationsångest.
SMiLE skulle skivan heta. Den LSD-indränkta uppföljaren till Pet Sounds skulle bli en symfoni tillägnad en gud som såg det vackra i tonårens försök att begripa vad det innebär att bli vuxen samtidigt som den skulle omfamna den ofattbara grymheten i koloni
seringen av den amerikanska kontinenten. Eller något åt det hållet i alla fall, det är inte helt lätt att reda ut. För den intresserade finns det mycket mer att gräva ner sig i, men vi lär aldrig få veta svaret. Brian lyckades aldrig riktigt få ihop det.
Eller? SMiLE är en skiva som sysselsatt musikintresserade, fans och galningar ända sedan den inte släpptes. Han installerade en sandlåda i sitt hem och han tvingade sina musiker att bära brandhjälmar i studion. Allt rann ut i ingenting 1968 och han bröt ihop. Under press från delar bandet blev han tvungen att ge upp sitt projekt. Brian skulle få spendera sjuttiotalet i ett töcken av psykiska problem.
Numera existerar musiken från SMiLE i olika former och remixer på ett oräkneligt antal bootlegs gjorda av fans. Ett av musikhistoriens mest lovande projekt som inte riktigt nådde hela vägen fram.