Marvin Gaye och mörkret

 

Marvin Gaye var den multibegåvade sångaren som skulle komma att förändra villkoren för all soul som skulle komma efter honom. Bortsett från hans egna musikaliska bedrifter så lade han grunden som tillät en ung Stevie Wonder att spela in skivor på sina egna villkor. Men det var många artister som skulle få skörda frukterna av Gayes slit för frigörelse från hans skivbolag, pop- och soulfabriken Motowns hårda regelverk och krav på att ständigt producera nya hits.

Det var i den hitfabrik, som var det tidiga sextiotalets Motown, som Marvin skulle slipa sina musikaliska förmågor som soloartist, men framförallt genom en serie framgångsrika duetter med Kim Weston, Mary Wells och Diana Ross. Men framförallt; Tammi Terrell med ”Ain’t No Mountain High Enough”, ”Ain’t Nothing Like The Real Thing”, ”If this World Were Mine” och många fler låtar som framfördes av dem. Tammi’s plötsliga död, på grund av en hjärnblödning vid blott 24 års ålder, gick hårt åt Marvin.

Det finns de som menar att saknaden efter duettpartnern bidrog till Gayes konstnärliga uppvaknande, men också att den matade demonerna som stakade ut den självdestruktiva banan som till slut skulle få honom på fall. Det enda vi kan vara säkra på är att Marvin släppte sitt första mästerverk samma år som Tammi försvann från honom för alltid.

What’s Going On är musikaliskt ambitiös, och den lät förmodligen otroligt nyskapande år 1971, men det är i första hand ett album som vidgade omfånget för vilka ämnen en soulplatta kan ta upp. En soulmusikens Sgt. Pepper om man så vill. Sex och olycklig kärlek har fått vika undan för vackra meditationer över samtidens krig, miljökriser och orättvisor.

Gaye var en artist som levde ständigt plågad av sina egna artistiska krav och ambitioner. Den artistiska frigörelse som What’s Going On var innebar att han hade skrivit in sig själv i musikhistorien för all framtid, men hans artistiska frigörelse innebar också att han fjärmades från Motowns musikmaskineri, som i någon mån förmådde hålla honom på rätt sida av mörkret.

Uppföljaren till What’s Going On blev Let’s Get It On. Det stilbildande fotot på omslaget visade Marvin i en stickad mössa (rapartisten Common är definitivt en av arvtagarna). Musikaliskt var albumet ett avbrott från föregångarens symfoniska stil. Marvin fortsatte att bryta ny mark, genistämpeln fick sitta kvar.

Som respekterad artist var han inte längre någon som skivbolagsdirektören, den allsmäktige Berry Gordy – tillika Marvins svärfar under det tidiga sjuttiotalet – kunde mästra. Fler mästerverk skulle följa, men återstoden av hans karriär var på många sätt en ständig dragkamp mellan musiken och drogerna.

Artistiska storverk följdes av droger som följdes av ångestfyllda turnéer – Marvin plågades av scenskräck och prestationsångest – som följdes av droger och ekonomiska problem, och där började cykeln om igen.

Marvin Gayes sista månader i livet är en mörk historia. Han var slutkörd på droger, paranoid, självmordsbenägen och porrberoende. Han flyttade hem till sina föräldrar. Det var också där han skulle komma att dö, skjuten av sin egen far, 44 år gammal. Men det är en annan historia.

0 thoughts on “Marvin Gaye och mörkret”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *